KAPITEL NIO: PLANEN SLOG TILLBAKA
Ariel var precis på väg till toaletten för att lätta på sig när hon kände att någon betraktade henne med en skarp blick. Hon ignorerade det eftersom hon redan var van vid att få sådana blickar. Efter att ha lättat på sig tvättade hon händerna i handfatet och gick mot dörren. När hon drog i dörrhandtaget märkte hon att det inte rörde sig oavsett hur mycket kraft hon använde. Då gick det upp för henne att någon hade låst in henne på toaletten. Bra, hon bestämde sig för att vänta på att de skulle komma och berätta varför de hade låst in henne där. Medan hon väntade kom en idé till henne. Hon log illmarigt, gick över till fönstret och öppnade det på glänt.
"Varför skriker hon inte? Är du säker på att du låste in henne?" frågade Velma otåligt sina medhjälpare.
"Ja, det gjorde vi verkligen, vi såg till att hon hade gått in innan vi låste dörren, eller hur?" svarade en av hennes medhjälpare och väntade på bekräftelse från de två andra vännerna, som nickade ivrigt med försäkran.
"Är du säker på att hon inte smet ut?" frågade Velma osäkert.
"Ja, jag kan försäkra dig, dessutom är fönstren på toaletten alldeles för höga för att någon skulle kunna hoppa ner till marken." svarade en annan medhjälpare självsäkert.
Det var märkligt. Det troddes att spöken verkligen existerade på Anderssons gymnasium. Särskilt de berömda ryktena om att två flickor hade begått självmord på tjejtoaletterna och sedan dess är de fortfarande fyllda med bitterhet. Deras närvaro känns alltid på toaletterna. Velma trodde inte att en ung flicka som Ariel skulle överleva en sådan skrämmande upplevelse.
"Lås upp dörren och tryck upp den!" beordrade Velma.
"Ja" svarade en medhjälpare medan hon hastigt låste upp dörren.
När dörren öppnades möttes de av totalt mörker. Innan de hann reagera, drog en hand snabbt in dem alla fyra i ett svep. De fyra flickorna reagerade inte förrän de hörde ett högt brak av dörren som smällde igen och blev låst från utsidan. Eftersom alla var så rädda för spöken huddade de ihop sig i ett hörn och skakade av rädsla. Plötsligt blåste en stark vind som fick deras hår att resa sig. De var nu mycket säkra på att ett spöke verkligen existerade. Vinden som blåste härnäst var förskräckande för dem. Den åtföljdes till och med av visslingar. Detta fick de fyra flickorna att skrika av skräck på toppen av sina röster.
Ariel, som väntade på att showen skulle börja, krökte sina läppar illmarigt och gick iväg på ett avslappnat sätt. Hon hade en hand i fickan medan hon gick nonchalant. Detta gjorde att hon såg så cool ut att eleverna var tvungna att ta några extra blickar på henne innan de återgick till vad de höll på med.
"Hmph, så vad om hon är vacker? Hennes smutsiga byk har avslöjats på skolans forum." snäste en knubbig tjej som hörde elevernas förundrade flämtningar när de såg Ariel och förmanade dem nedlåtande.
"Ja, hon ser bra ut på utsidan men är rutten inuti, vilket slöseri!" inflikade en annan elev.
"Du har rätt, hon är bara en vacker vas, vad är poängen med det, va?" kommenterade en pojke sarkastiskt.
Efter att ha hört alla dessa kommentarer var Ariel mycket säker på att något hände på skolans forum, och det hade något att göra med henne. Hon gick till sin klass för att ta en titt. När hon kom in i klassrummet upphörde de pågående diskussionerna omedelbart och alla låtsades vara begravda i sina böcker. När hon tittade på Maya, såg Maya bort skuldmedvetet, vilket ytterligare bekräftade hennes misstankar. Hon satte sig på sin plats, tog fram sin mobiltelefon från skåpet och slog på den. När hon öppnade skolans forum möttes hon av alla förolämpningar från olika personer som hade läst tråden som hade postats anonymt.
"Hej, är du okej? Jag försökte argumentera med dessa mobbare, men de överglänste mig." suckade Maya medan hon klagade.
"Det är okej, tack" tackade Ariel henne uppriktigt. Hon var verkligen rörd över att någon var villig att stå upp för henne när hon blev mobbad.
På sjunde våningen i Cliffstad-koncernen var en man upptagen med att bläddra igenom filerna när en knackning kom utifrån. Mannen var Cliff Hovstad, Ariels bror och deras förstfödda syskon.
"Kom in!" sa han lugnt.
Leon, hans assistent, öppnade dörren och gick in med en hög papper och en fil.
"Herrn, de saker du bad mig kolla upp," sa Leon medan han placerade filen på bordet.
"Okej, du kan gå" instruerade Cliff honom.
"Ja, herrn", svarade Leon och gick.
Cliff tog filen och började bläddra igenom den. Ju mer han läste, desto mer rynkade han pannan. Han läste igenom de smutsiga saker Ariel hade gjort medan hon var på landsbygden. Medan han tittade på hennes prestationsrekord, var han nu säker på att något inte stod rätt till. Hans intresse för sin lillasyster Ariel intensifierades. Det verkade som om hans syster hade många hemligheter, och han var tvungen att avslöja dem en efter en.
I Hunter-residenset, i Bellamys arbetsrum, kom en knackning utifrån och distraherade honom från vad han höll på med.
"Kom in!" beordrade Bellamy mörkt.
Liam, hans assistent, gick in medan han höll en mobiltelefon. Han harklade sig och sa:
"Boss, du måste ta en titt på detta." Han sa medan han räckte över mobiltelefonen. På skärmen var tråden som hade postats anonymt tidigare den dagen om Ariel och förolämpningarna och förbannelserna som riktades mot henne. De var så respektlösa och sårande att till och med någon så hjärtlös som Bellamy Hunter kände sig sårad bara av att titta på dem. Hur kunde en så skör flicka ta det på egen hand? Han undrade hur hon mådde efter att ha genomgått en sådan katastrof ensam.
Han log plötsligt, Liam, som var bekant med det leendet, visste att någon skulle möta chefens vrede.
"Hur vågar de!" Bellamy morrade plötsligt illvilligt, hans röst ekade genom arbetsrummet.
